Vi gråter krokodiltårar

Ikväll var sista kvällen i Tokyo för denna gång och vi kom precis tillbaks från en mys-middag på ett ställe runt hörnet. För att ta vid där jag slutade sist så hamnade vi den kvällen på världens grymmaste restaurang med helt underbar personal. En snubbe som jobbar på Bic Camera hjälpte oss med översättningar och spritdrickande. Det är lite av ett fenomen på de flesta japanska kvarterskrogar att personalen ropar högt till varandra när någon beställer något. Typ ”jag skulle vilja ha den där fisken”(Christine) ”fisk beställd”(han jag beställde av) ”tack så mycket” (annan personal) ”fisk kommer, tackar” (kocken) osv osv. Här drog dom alla det till sin yttersta fulländning och atmosfären var perfektomundo.

Igår var vi ute på storshopping och fastnade typ 3h i en leksaksaffär. Vi gick in mitt på dagen och kom ut när det var mörkt och fick väääldigt brått till en middag vi blev inbjudna till av Maria som vi träffade förra helgen. Det blev ”all you can eat/drink” –tjofräs (väldigt populärt här) men karaeoke-avslutning i det exakta rum där man spelade in lost in translation-karaeokescenen. Vid det laget hade fler folk slutit upp och det var galet fullt och mycket mycket skoj! Väldigt kul att prata med folk som bott här ett tag och som har sett mer (både bra och dåligheter) än vad vi själva har hunnit med.

Idag var man liiite bakis då da, kom väl upp vid tolv och gick till ”Tiffanys” för att köpa nya förlovningsringar. Helt klart lite av en dream come true att få glida in just där även om jag inte direkt är diamanttypen, jag hade som högsta önskan att få en helt vanlig liten roséguldring. Just det –för er som inte hajjade det av inlägget i förrgår (kanske såg mer skräck än romantik ut) så förlovade vi oss där uppe på 53e våningen på Ritz-Carltons club-lounge. Översta våningen i Tokyos högsta hus. Efter ringahandlandet (som tog typ 10 minuter, Tiffany-tjejen var i chock över min beslutsamhet) tog vi oss till Ueno där vi gick på koreanska matmarknaden och i ytterligare en leksaksaffär. Vi gick till Uenoparken och åt lite snacks från några stånd längs vägen och satte oss ner preciiiiis lagom till ett hällregn. Då åkte vi hem igen och ...ja nu har vi hunnit äta än en gång, alldeles uuuunderbar mat. Det enda jag kan klaga på är dom löjligt små vinglasen, men så kostar dom 30 spänn också.

Imorgon bär det av till Osaka för ett möte med en tyghandlare och en sista natt i landet. Buuuuhuuuu!