Jag kommer fram till till Matsusakas tågstation och en man vid namn...ohhh nu måste jag gräva fram mitt tusonde visitkort i raden -Mr Sakamoto, som äger den Ryokan där jag skulle bo kommer och möter mig. Han visar mig lite snabbt till ett turistkontor (men ENDAST japanska broschyrer och tecken, mer vanligt än ej), det kommer en annan man, bockar, ger visitkort, ingen av dom pratar engelska men säger hela tiden i kör ”bilingual staff tomorrow” (eller beelang staaa tomollo) Ooookej tänker jag och sätter mig i bak på Mr Sakamotos ”Tiny but good” –bil.
Han skjutsar mig till sin Ryokan och sju personer hälsar mig välkommen. Min japanska sträcker sig till ”ja” ,”nej” och ”jag förstår inte” men alla fortsätter att prata Japanska VILL verkligen att jag ska förstå och jag hör att dom säger ”suäääden” ”journalisto” och ”nihongo” (nihongo betyder japanska) säkert tiotusen gånger och jag ler och jag ler och jag ler och säger ”jag förstår inte, tyvärr” och ”soll-ee”.
Så leder en japansk kimono-klädd dam mig till ett ”waiting room” där hon stänger dörren om mig. Jag har ingen som helst aning om varför jag är i ett waiting room men gillar läget och lägger mig på stråmattan och läser en bok. Så kommer den kimono-klädda damen tillbaks (låt oss kalla henne värdinnan) och säger ”loom leddy”. Jag lovar att jag inte har nååågot som helst problem med kvalitén på engelskan här men jag försöker bara ge er lite känsla. Hursomhelst.
Jag kommer till mitt leddy loom och ser att det har 20 tatami-mattor utlagda. Man anger storleken på ett rum i tatami-mattor här, och 6 är ett normalt rum. Jag har helt enkelt inackorderats i en mansion, utan möbler vill jag påpeka -á la japaneese style. Jag bokar in ett bad klockan fem och ska just till att fortsätta läsa min bok när ägaren knackar på. Han visar mig en karta och säger ”sightseeing”. Oo-kee oo-kee säger jag och frågar när vi står utanför hotellet vilket håll jag ska börja gå åt. Han säger ”follow me” och går några steg,”follow me” och går några steg,”follow me” och går några steg. Jag har helt enkelt en personlig guide som tar mig runt i stan, utan att prata ett ord. Han visar mig några hus och säger ”veeeery old” ”matsusaka special” och jag säger ”how old” –Husen var rätt intetsägande så när han svarade ”Eighty years” så började jag skratta. Jag låtsades att skrattet var ett ”I’m so happy that you’re showing me this” och inflikade ett ”ha ha wooow” men det var mer ett ”dom är ju från 30-talet aa-haa-haa.” Jag hade nyss läst att man gillar att riva hus i detta makalösa, fantastiska, otroliga land, men att 80 år ansågs historiskt var för mig bortom all rim och reson.
Vi gick in i ett av husen och trots att det regnade och var helt dött i stan denna söndag så satt ett gäng på 4 personer i ett av husen på detta museum till gata. Mr Sakamoto blev jätteglad när han såg att det var en västerlänning med som tycktes prata japanska så han tuttade ihop oss, västerlänningen visade sig vara småländska Jonas från IKEA, Tokyo. Jonas liksom jag var mycket road av fenomenet ”ancient houses” men hade sin japanska flickvän med och höll god min inför henne. Han sa lite skamset att han var glad att dom skulle åka tillbaka till Tokyo en halvtimme senare och när dom gick kände jag mig plötsligt mycket ensam, trots guide och allt.
Så tog min tysta vän mig till ett museum för...litteratur..ha ha ha. Helt otroligt roligt. En liten institution där det satt texter överallt på väggarna och jag gick och sa ”niiice, very niiiice”åt texter som likagärna kunde ha lydit ”ekorrn satt igranen” osv... Och inte nog med att jag hade min tysta guide –en kvinna med businesskläder och perfekt make-up dök upp i denna ”The Shining” –miljö och började visa mig runt och hon pratade om möjligt ännu mindre engelska.
Så gick vi uppför en stentrappa och Mr Sakamoto sa ”ancient castle”, jag gick efter och när vi kom fram till en gräsplätt omgiven av en stenmur sa han ”not anymore...used to be castle”. Nu började jag tröttna på detta skämt till stadshistorik men upptäckte ett hus i fjärran med vackert grönt plåttak och massa sniderier, det visade sig vara ”dental clinic” och allt hopp om lite kultur blåste bort.
Tillbaks på Ryokan tog jag mig mitt bad (i 3 minuter, jag har inte riktigt lyckats öka det där) och gick tillbaks till rummet där man hade börjat duka upp min middag. Man äter middag på rummet, sittandes på golvet vid ett lågt bord. Jag fick min Asahi-öl, mmmmm mums, och en liten saké (eller en liten pruttare som vi säger i sueeden) och ett cocktailglas med ”Jelly fish with sesame seed dressing”. Muuuums mums mums. Så kommer min värdinna med en ny rätt (shellfish, fukusa-yaki egg, smoked salmon, sweet fish etc) OCH en beskrivning av dagens middag. När värdinnan gått så skrattade jag och sakén i mitt blodomlopp länge, 12 rätter och jag var redan halvmätt efter de första två. Jag visste att en av dom var en drygt 200g stor Matsusaka-biff och att inte orka äta av den lär det ju vara dödsstraff på.
Så jag hämtade en påse, och vartannan bit hamnade i påsen. Jag kände mig så dum och respektlös men alternativet var att vara ännu mer respektlös genom att inte äta upp någonting. Så jag åt iaf hälften av de två rätterna nämnda ovan plus:
”Sea bass with soy sauce & wasabi horse radish”
“ Pick eel & vegetable”
“Matsusaka beef steak”
“Hot pot Sukiyaki”
“Fried rock fish Kasago” (När denna kom fram så tappade jag nästan hakan när min hittills icke-engelskspråkiga värdinna sa ”looks morbid but is delicious” om fiskskallen som låg framför mig. Frågan kvarstår om hon smet in och babelfishade det någonstans när jag inte såg.
”Steamed ear shell with mayonaise sause”
”Hanasaki Crab with vinegared sauce”
”Boiled rice, miso, pickles”
”Melon”
Allt var galet gott men att sitta i ett ensamt, tyst rum och käka julbord kändes väldigt märkligt. Sen var det natt natt och nästa morgon var det dags för en näst intill lika rejäl frukost. Och en fantastisk guidning till en farm med Matsusaka kor. Alla jag stött på det senaste dygnet har varit helt fantastiska och gulliga och snälla och landsbygden runt omkring Matsusaka var otroligt vacker - men det förstår ni säkert redan att jag tycker J
Nu sitter jag på Hyatts lyxhotell i Kyoto med två akupunkturnålar i nacken som jag ska ta ut om fyra dagar. Puss puss tänker på er alla mycket!
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar